Man får inte vara pryd på läkarlinjen!

Så då var då de tre dagarna av praktik till ända. Jag är mycket positivit överraskad över hela upplevelsen. Det har varit grymt roligt och givande. Detta tror jag främst beror på att vi har en suverän handledare som är supertrevlig och positiv. Hon är min nya idol nu och kommer vara min förebild som läkare ett bra tag framöver. Jag känner också att jag håller på att bli lite lurad till att bli allmänläkare. Det verkar ju så jäkla roligt. Bra betalt dessutom, hehe...

Sen har vi väldigt bra stämning i gruppen också. Det har jag saknat lite det här 2,5-åren som jag gått i skolan, att man inte får så stor kontakt med andra elever i klassen eftersom det är så stor klass. Men nu när man är i mindre grupp så får vi möjligheten att umgås mera och lära känna personerna bättre. Mycket bra tycker jag! Tyvärr är det bara tre dagar kvar nästa veckan. Jag hade kunnat fortsätta med detta flera veckor till känns det som!

Det kan också förekomma endel rätt bisarra upplevelser också när man tänker på det så här i efterhand. I förrgår fick jag t.ex. en helkroppsundersökning av en person i gruppen, där jag fick ta av mig alla kläderna utom kalsongerna och lägga mig på en brits medan de andra iakttog vid sidan om. Idag fick jag göra en komplett kroppsstatus på en person i gruppen som helt enkelt fick slänga av sig kläderna och lägga sig på en brits. Och denna undersökning inkluderar också ljumskpalpering av pulsar samt palpation av lymfkörtlar i armhålan. Och när man kollar reflexerna i akillessenan så ligger patienten ned och man greppar hela benet och böjer det i 90 grader samtidigt som man håller under fotsulan. Hur svettig foten än må vara. Här gäller det att ha is i magen minsann... läkarlinjen är inget för fega pippel-gubbar... här tar vi för oss minsann! Alltså det är ju rätt sjukt egentligen. Men bra.

Så kollar man också sensibiliteten i huden i anskiktet genom att långsamt smeka med fingertopparna genom alla nervinnerveringszoner i ansiktet... det samma gäller armarna och benen. Man arbetar sig uppåt och fortsätter nedåt. Fast när man väl får göra det tillräckligt många gånger så kommer alla eventuella hämningar att släppa och man bara kör sin grej.

Det känns lite som om jag har börjat tänka mer på människokroppen som ett objekt vid undersökningar. Och det tror jag är ett ganska gott betyg. Det känns också som att man nog kommer få se så mycket i framtiden att ingenting kommer chocka en särskilt mycket, oavsett vilka abnormiteter man får se.

Jag har också blivit väldigt bra på att perkutera. Det innebär att man lägger ett finger på patienten och sedan knackar på det med pekfingret på den andra handen. När det träffar benet så ger det ifrån sig ett ljud som beror på vilken typ av organ som finns innanför det. Mycket användbart när man vill klura ut hur lunggränserna går.

Har också fått bra kritik rörande mitt lugna sätt att tilltala patienterna på. Jag tror stenhårt på det. Jag försöker att inte bli rädd för pinsam tystnad. Ty det finns ingen pinsam tystnad! Tystnad är istället något bra, för i kombination med en stadig och fast blick mot patienten så kan man få dem att berätta mer. Och utan att då ha ställt en enda fråga! Mycket användbart minsann.