Sjukhus är deprimerande

Idag var det examination ute på Östra och det klarade jag galant givetvis. Eftersom detta var mitt första riktiga besök på sjukhuset på en riktig avdelning så måste jag säga att det där sjukhuset är det mest deprimerande sjukhus som man kan hitta...

Det var långa öde korridorer med isande sjukhusbelysning, hemsk knallblå färg utanpå och inuti (!) hissarna, en nedgången kafeteria vid huvudingången etc. En grej som också är ganska tragiskt med det där sjukhuset är att det var nästan öde! Vart håller allt folk hus egentligen? Eller inte direkt öde, men det var mycket färre människor än på Sahlgrenska där jag var förra veckan. Kanske kan det bero på att det var så stort så det svalde en massa folk som bara försvann i tomheten. Hehe... Det ironiska är att psykiatrin ligger ute på Östra. Personligen skulle min självmordsvilja öka om jag som psyksjuk blev remitterad ut till den där rishögen till byggnad.

Varför måste alla sjukhus se så deprimerande ut egentligen? Jag tror jag har en lösning på den frågan. Anledningen är att de flesta sjukhus byggdes under den stora rivningseran under 60- och 70-talen. Inte riktigt säker på varför, men kanske för att man då byggde ut sjukvården och välfärden rätt mycket rent allmänt. Det absolut fulaste sjukhuset som finns att beskåda måste ändå vara Huddinge sjukhus i Stockholm. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, men det ser ut ungefär som någon ställde dit en stor grå betongklump och sedan borrade små gluggar i den. Kolla själva:



Snyggt va? Pris borde delas ut till arkitektsnillet som ritat skiten.

Västerås sjukhus ser också förjävligt ut. Alltså hur tänkte arkitekterna förr i tiden? Var de bara störda eller dumma? Tyckte de på allvar att detta var snyggt?
















Så många frågor, så få svar...