Samtalskonst
De här två dagarna har varit rätt intensiva. Det började igår när vi samlades ute på Nordiska högskolan för hälsovetenskap som ligger borta vid Nya Varvet nedanför Älvsborgsbron för en kurs i samtalskonst. Väldigt fin natur runt omkring och ett rätt intressant område. Huset är en gammal örloggsflottilj från 1600-talet som för typ 40 år sen var fängelse.
Vi arbetar i små grupper där vi sitter och pratar om olika saker. Man får välja ett ämne som man ska prata om som sedan filmas och sen har man en som intervjuar. Ämnet ska vara personligt och man ska kunna prata mycket om det. Jag har valt ett ämne som jag inte tänker avslöja här. Imorrn är det min tur att snacka. Idag så intervjuade jag en klasskamrat som berättade om ett minne. Tyvärr gick det inte så bra för min intervjuteknik. Jag tyckte att själva ämnet hon pratade om var lite småkomiskt så jag "flinade" när jag ställde frågor och höll på att börja gapskratta flera gånger. Inte så bra.
Sen på eftermiddagen var det två andra som körde ett intervjupass. Det tog väldigt lång tid att gå igenom allting. Jag tror det tog en timme att analysera ett samtal på typ 20 minuter. Sen drog det iväg med en massa abstrakta och intellektuella resonemang som jag i ärlighetens namn inte kände mig så intresserad av. Eller jag tror i och för sig att det beror på att gruppen jag är i består av personer som är så pass starka individer och välartikulerade att jag tenderar att försvinna och bli lite tyst. Jag har märkt att för mig spelar gruppdynamiken väldigt stor roll för hur mina insatser blir. Jag har svårt att göra min röst hörd bland andra starka röster och jag gillar inte att bli högljudd. Det märks att de andra blir stressade av att jag är lite tyst och ett par gånger så frågade de mig vad jag tyckte. Fast då hade jag inga problem att svara. En av gruppmedlemmarna frågade mig vad jag ansåg om det de gått igenom hela eftermiddagen då jag mest betraktat och det var precis efter att vi hade slutat, så jag började dra igång ett resonemang som gjorde att det blev så ont om tid att jag fick springa allt vad jag hade till bussen i Kungssten. Jag kom med precis och jag satt och hostade upp slem och skit på bussen av ansträngningen. Fan vad jobbigt det var.
Iallafall så tycker jag att det är upp till handledaren att kanske vara mer engagerande och att han går igenom och frågar varje gruppmedlem efter samtalet vad vi tycker och tänker. Det funkade mycket bättre under vårdcentralsplaceringen. Där kände jag att jag fick mycket mer sagt eftersom handledaren var mycket mer engangerande.
Som sagt. Hela den här grejen är lite på gränsen till flummeri. Och de som känner mig väl vet att jag fullkomligen avskyr flummerier. Det kan vara interssant att ha en diskussion om livets stora mysterier men jag tycker att vi ältar lite mycket och försöker dra saker till sina mest abstrakta spetsar att jag bara blir trött i huvudet.
Igår när vi skulle presentera oss själva så sa jag att jag var en storstadsmänniska. En medlem frågade vad jag menade. Jag ville då förklara att jag gillar att jag ibland när jag känner för det kan försvinna i folkvimlet och känna total anonymitet. Jag gillar det verkligen, då jag är fascinerad av storstäder som London och New York. Problemet var att jag inte riktigt formulerade mig så bra så det lät ungefär som att anledningen till att jag bor i Göteborg är att jag ska slippa gå på stan och träffa nån jag känner. Det var lite svårt att förklara vad jag egentligen menade så då var det redan kört. De andra måste tro att jag är värsta psykfallet... hehe... men vad gör det...
Tidigare år så har denna kursen bestått av ett internat där man åkt iväg till en kursgård borta vid Ljungskile och bott över där en hel vecka. Fasen vad skönt det känns att slippa det. Jag känner mig dock helt slut nu och man hinner inte göra något på kvällen. Kom hem kl 17.20 idag. Vi håller på varje dag från kl 8.30 - 16.30. Och idag drog vi som sagt dessutom över med 10 minuter. Puh. Men det är skönt att det bara är två dagar kvar av detta. Sen behöver jag aldrig nånsin mer i mitt liv sitta i en grupp och diskutera mina privata problem och bekymmer.
Vi arbetar i små grupper där vi sitter och pratar om olika saker. Man får välja ett ämne som man ska prata om som sedan filmas och sen har man en som intervjuar. Ämnet ska vara personligt och man ska kunna prata mycket om det. Jag har valt ett ämne som jag inte tänker avslöja här. Imorrn är det min tur att snacka. Idag så intervjuade jag en klasskamrat som berättade om ett minne. Tyvärr gick det inte så bra för min intervjuteknik. Jag tyckte att själva ämnet hon pratade om var lite småkomiskt så jag "flinade" när jag ställde frågor och höll på att börja gapskratta flera gånger. Inte så bra.
Sen på eftermiddagen var det två andra som körde ett intervjupass. Det tog väldigt lång tid att gå igenom allting. Jag tror det tog en timme att analysera ett samtal på typ 20 minuter. Sen drog det iväg med en massa abstrakta och intellektuella resonemang som jag i ärlighetens namn inte kände mig så intresserad av. Eller jag tror i och för sig att det beror på att gruppen jag är i består av personer som är så pass starka individer och välartikulerade att jag tenderar att försvinna och bli lite tyst. Jag har märkt att för mig spelar gruppdynamiken väldigt stor roll för hur mina insatser blir. Jag har svårt att göra min röst hörd bland andra starka röster och jag gillar inte att bli högljudd. Det märks att de andra blir stressade av att jag är lite tyst och ett par gånger så frågade de mig vad jag tyckte. Fast då hade jag inga problem att svara. En av gruppmedlemmarna frågade mig vad jag ansåg om det de gått igenom hela eftermiddagen då jag mest betraktat och det var precis efter att vi hade slutat, så jag började dra igång ett resonemang som gjorde att det blev så ont om tid att jag fick springa allt vad jag hade till bussen i Kungssten. Jag kom med precis och jag satt och hostade upp slem och skit på bussen av ansträngningen. Fan vad jobbigt det var.
Iallafall så tycker jag att det är upp till handledaren att kanske vara mer engagerande och att han går igenom och frågar varje gruppmedlem efter samtalet vad vi tycker och tänker. Det funkade mycket bättre under vårdcentralsplaceringen. Där kände jag att jag fick mycket mer sagt eftersom handledaren var mycket mer engangerande.
Som sagt. Hela den här grejen är lite på gränsen till flummeri. Och de som känner mig väl vet att jag fullkomligen avskyr flummerier. Det kan vara interssant att ha en diskussion om livets stora mysterier men jag tycker att vi ältar lite mycket och försöker dra saker till sina mest abstrakta spetsar att jag bara blir trött i huvudet.
Igår när vi skulle presentera oss själva så sa jag att jag var en storstadsmänniska. En medlem frågade vad jag menade. Jag ville då förklara att jag gillar att jag ibland när jag känner för det kan försvinna i folkvimlet och känna total anonymitet. Jag gillar det verkligen, då jag är fascinerad av storstäder som London och New York. Problemet var att jag inte riktigt formulerade mig så bra så det lät ungefär som att anledningen till att jag bor i Göteborg är att jag ska slippa gå på stan och träffa nån jag känner. Det var lite svårt att förklara vad jag egentligen menade så då var det redan kört. De andra måste tro att jag är värsta psykfallet... hehe... men vad gör det...
Tidigare år så har denna kursen bestått av ett internat där man åkt iväg till en kursgård borta vid Ljungskile och bott över där en hel vecka. Fasen vad skönt det känns att slippa det. Jag känner mig dock helt slut nu och man hinner inte göra något på kvällen. Kom hem kl 17.20 idag. Vi håller på varje dag från kl 8.30 - 16.30. Och idag drog vi som sagt dessutom över med 10 minuter. Puh. Men det är skönt att det bara är två dagar kvar av detta. Sen behöver jag aldrig nånsin mer i mitt liv sitta i en grupp och diskutera mina privata problem och bekymmer.
posted by Andy at 20:13
1 Comments:
Oj, vad vi är lika. Jag har svårt för att avbryta folk och säga min mening, något som ibland kan behövas då jag själv blir avbruten. Antar att jag agerar som jag vill att andra ska agera, lyssnar färdigt ordentligt och funderar på deras argument för att sen säga mitt. Inte bara babblar på för att få höras högst och mest. Många argumenterar genom att höja rösten, som om det skulle ge större trovärdighet till argumenten... Det är nog därför jag inte gillar stimmiga högljudda flamstjejer/killar, de lyssnar ju inte på vad man säger egentligen. Är det fel att vilja prata till punkt eller borde jag öva på att avbryta? Kommer folk lyssna bättre på mig då?!
Skicka en kommentar
<< Home